Nationaldagen 6 juni 2007

Det är nationaldagen idag, har inte firat den på något sätt. Kanske att jag åt mina första svenska jordgubbar iår, men det var inte mer livat än så. Jag tycker det här med nationaldagen är lite löjligt. Löjligt på det sättet att vi inte har firat den på något sätt förut och nu ska det helt plötsligt bli tradition? Mja, jag vet inte riktigt.. Det känns lite floppat som Sveriges "Halloween". Det känns bara tragiskt. Men visst, för att jämföra med biltrafiken, tyckte väl de på 60-talet att det skulle vara omöjligt att köra i högertrafik. Idag känns det ju helt absurt att vi skulle åka på andra sidan vägen. Visst kan man lära gamla hundar sitta? Visst brukar man väl säga så.

Men som sagt, när jag inte firade nationaldagen så har jag inte gjort något annat direkt. Jag vaknade med huvudvärk och insåg att jag inte har något att plugga. Det är nästan en skrämmande känsla, det känns väldigt tomt? Det känns tråkigt att man kanske inte kommer kunna träffa de i klassen och så, men vi får väl se vad det blir av allt. Känns skönt iallafall, att äntligen kunna koppla av. Två terminers arbete tar nu ut sin välbehövliga vila.

Se vilken mumsig bakelse. Skulle jag fira nationaldagen skulle det väl vara för man får äta den då!

Jag tänkte på en sak idag, vad de gäller vänner.

Vissa vänner finner man, och man klickar på alla håll och kanter. Så blir man vänner för livet, andra kommer och går bara. Sådant kan ju bero på att man träffar de i en viss fas i livet, då man kanske har andra intressen eller värdering än de man hade tidigare. Och så kanske intressena och värderingarna ändras under denna fas, så man kliver in i en ny fas = träffar nya vänner. Eller så kanske man bara råkar bli ihop förd med en person, det blir att man måste umgås med varandra. Sedan kanske man finner varandra under vägen, och på så sätt blir goda vänner.

En av mina vänner, som jag har känt sen.. jag minns inte ens. Lång tid tillbaka är det iallafall, har jag nästan helt tappat kontakten med. En kille som jag klickade på alla håll och kanter med. Vi var båda inne i "kan själv"-fasen när vi träffades. Inte den fasen man är i vid typ 4 års ålder, utan den i tonåren. Vi pratade om allt. Vi kunde prata om allt, och vi lyssnade på varandra. Vi gjorde helt sjuka saker tillsammans, sådana roliga saker som man alltid kommer att minnas. Vi växte tillsammans under flera år sedan började han jobba, jag tog studenten. Vi var väl båda inne i "nästan vuxen"-fasen. Men nu känns det som att vi tappar greppet om varandra, det känns som att jag har växt vidare och han stannar kvar i det gamla. Vi brukar ofta prata om det där (när vi väl pratar eller träffas..) om vad vi gjorde när vi var små etc. Det är jättemysigt, det är jätteroligt. Men man måste kunna prata om nuet också, inte bara komma med klyschan att "det var bättre förr". Jag hatar honom för det, varför är inte våra liv lika intressanta nu som de var då? Det är väl just nu som det händer något i livet egentligen? Det börjar ske förändringar.

Är det meningen att när jag träffar honom att jag ska tänka; "var det inte dig som jag klickade på alla håll och kanter med?" Jag trodde han är en sån vän som jag klickade på alla håll och kanter med. Men det är han inte. Han är en person som bara kommit, stannat väldigt länge, och nu går han ifrån mig eller jag ifrån honom. Kanske är det jag som fått andra värderingar, men jag är trött på att bara titta bakåt.

Snälla, vi är inte 15 år längre! Släpp sargen, käre du!