Jag vet, jag är bara lite seg.

Man lever bara engång. Japp, världens bästa uttryck tycker jag faktiskt.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Jag vet inte varför det har blivit så, kanske är det bristen på att det händer något eller så är det bristen på tid. Det är nog mer de sistnämnda men också bristen på ork.

Men vad har hänt eg? Jag har varit på inflyttningsfest och firat min morbrors 50-års dag.
Jag har arbetat, varit med om ett transformatorbyte, köpt en smaragdgrön BH och trosa etc.
Idag var jag och träffade mina mamitas det var kul. :) Varje gång vi ses så inser jag hur bra jag hade det när jag studerade.

Men det är väl så att man saknar sånt som man inte har.
Mer orkar jag inte bjuda på mer just nu, men allt är som de ska tror jag.

Filosofi från en spikmatta en söndagskväll.

Hur doppar du? Frågar Göteborgskex-fabriken.
Pja du, det är inte mig du ska ställa den frågan. Men jag gillar när det liksom är sådär lite, mjukt, fuktigt och chokladigt!

Jag känner en visst tristess, jag vet inte varför. Men just idag gör jag det.
Jag vill göra något, men saknar orken att faktiskt ta tag i det.
Vill inte gå ut, eller ja gå överhuvudtaget eftersom min tå har gjort in fot helt jäkla kaputt.
Men, jag har varit aktiv idag, faktiskt. trots allt runt omkring.
Jag har städar, jepp. Jag har minsann tvättat en maskin (som förövrigt vill tas ut och hängas upp), dammsugit, moppa och liksom varit jäkligt duktig. Jag har också satt in mina färgpatroner som införskaffades förra året. MOhhaa. pja, inte så längesedan, typ den 25 dec.

Nej, gott folk. Man kanske borde hänga upp tvätten och sen typ lägga sig och filosofera lite. Det är
rätt nice med tycker jag. Filosofi från en spikmatta, det vore något det.

Pollensäsongen var är du??

Nej nu tycker jag faktiskt att det borde bli vår. Överallt så finns så mycket nya färger; hallonröd, marinblått, puderrosa. Färger som jag så gärna skulle vilja inviga.

Men nu är de sexige Hasse Aro och Efterlyst! Mums!

Shit vilken brainstorming.

Tiden går så sakta när inte Sandy finns i närheten.
När inte någon finns i närheten faktiskt. Varför känner man sig så ensam fast man har mycket folk omkring sig? Det stod i Metro imorse att det berodde på något psykist, att man har dåliga tankar om sig själv. Men att försöka att tänka positivt så ska sådant kunna övergå till lyckliga tankar och ett välbefinnande.

Kanske är det så? Vad vet jag? Vill jag veta det?

Allt är väl likadant... Like a rolling stone.

Men ok. Jag ska försöka att tänka att Sandy är här och att hon bara inte vill prata med mig i telefon utan skickar sms engång om dagen. För hon kanske är kidnappad och får bara skicka ett sms om dagen och den hon har valt är mig. Så jag borde känna mig otroligt hedrad.

Låt mig nu känna efter.....
Ja jävlar. De kanske stämmer det där, positiva tankar då kanske man kommer längre.

Idag har jag kommit på en grym affärsidé. Som jag sålde vidare till Carlo och hans kurs. - HA HA!

Oj nu ringer telefonen. Nu går den varm minsann.

Jag har tappat mitt ord, Nils Ferlin

Är det inte konstigt hur allting bara sker?

I år är det 6 år sedan jag tog studenten. Det börjar bli ett tag sedan.
Och jag ska säga dig, jag kunde aldrig tro att jag skulle sitta här,
med en högskoleutbildning inom kemi som jag skulle påbörja i Karlstad för att sedan avsluta i Stockholm. För att sedan återträffa min fusk-nolla på den arbetsplats jag befinner mig på just nu.
Samtidigt som de känns som jag har åstakommit så mycket så känner jag också att jag är
så otroligt flyktig. Flyktig på ett sätt som de känns som att jag inte riktigt har hittat hem.
Hittat hem, i som att jag har gjort "rätta val".

Men man behöver ju faktiskt inte hitta rätt i alla lägen, utan man kan ju liksom finna sig bekväm i vissa och helt fantastiskt rätt i andra. Jag befinner mig bekväm i många val som jag har gjort, men jag har inte hittat outstandig-valet ännu. Det lär jag nog inte heller finna förrän om, ja. Vad vet jag. Kanske kommer de tidigare än vad jag tror. Kanske kommer det imorgon, eller om 2 år? Men jag vill iallafall hitta det. Någon gång.

---

Jag hittade ordet igen Nils.

Det var ju bara någon natt,
men jag snubblar så lätt
över kärlekströsklar.

- Aj som fan.
Varför gör fallet alltid så ont?

Jag lovar, att jag växer upp. Någongång.

Jag läste en artikel idag. Eller det var kanske mer en krönika. Den kändes så fantastiskt på nå sätt men ändå så vemodig och olycksam.

Det handlade om tjejen som skrev krönikan. Det handlade om att hon hade gått hem med en kille ifrån en fest, en kille som hon känt ett tag. De gick hem till honom, hon vaknar på morgonen och känner smaken av mojitos socker på läpparna och lukten av alkohol och sex.
Hon känner att han inte vill att hon ska vara där - egentligen.
Så hon går därifrån och de ses igen för att upprepa allt.

Hon beskriver att det var precis där som hennes hjärta blev stulet.
Och att hon målade in sig själv i ett typ av hörn, det var hon som skapade illamåendet.
Det är hon som var skälet till att hon var fast i honom, stalkade honom och kunde inte släppa honom i flera år.

Hennes fråga eller påstående var; Jag är inte 25 längre.
Det var även dem orden som prydde som rubrik för allt.

Jag vet inte om det där är att vara 25 faktiskt. Pja, det är väl i tonåren det egentligen händer. Allt det där. Jag var med om det, var du?

Jag känner att det här inlägget kanske mest av allt bara betyder ingenting och ÄR flum. Men jag känner att, det är alldeles för längesedan som jag skrev något här och nu vill jag bara sitta och ordbajsar. Rakt ut i cyberspace!

Nej men vad jag egentligen ville komma till var att; Att förlora sig själv på det sättet som kvinnan gör i 25 års åldern är det riktigt ok?
Jag tycker det är skitsvårt att veta när det är dags att vara vuxen men samtidigt vara ung.
Det är ju som exempelvis arbete, det jag har nu är egentligen ämnat för någon mycket äldre, mogen. Men det är ju inte jag? Tycker inte jag iallafall. Vilket gör det svårt att förhålla sig till allting. Är jag vuxen nu eller är jag ung och kan göra vad jag vill?

NÄR börjar saker och ting synas.
Synas som i mer, granska eller dömma.
När börjar folk dömma en för sina val?

Jag saknar tonåren helt enkelt, längtan att få försvinna härifrån.
Då ingen egentligen inte brydde sig. Ju mer problem desto bättre!
Allt i livet var så jävla dåligt där och då. Men fyfan va bra man hade det.
Det var de enda som var viktigt och det brustna hjärtat.
Känslan att aldrig mer kunna leva utan just "han". Lyssna på Håkan Hellström, Broder Daniel och allt som hörde till. Randiga strumpbyxor, svarta kjolar.

Jag vill vara ung ett tag till. Så, granska mig inte.. inte ännu. Ge mig tills efter 25, som tjejen i krönikan. Så lovar jag, att jag växer upp.

Never alone Always alone

Pja, kanske beskriver titeln på detta blogginlägg mig väldigt bra.
Jag har senaste tiden mer eller mindre insett att jag är socialtmissanpssad.
Frågan är väl kanske inte om det är bra eller dåligt? Utan det är bara så.
Det är bara att acceptera det och sedan gå vidare i livet.

Jag trivs med det. Med det menar jag att jag trivs med ångesten, men också glädjen den ger mig. Den där känslan när man känner typ: vafan håller jag på med, nu får jag skärpa mig?! Att känna den känslan, sedan göra det där man fruktat för att slutligen ha kul och må bra av det. Vilket gör att man vill testa det igen. och igen, och igen. igen.
En smak som är bittersweet.

jag gillar det ordet nu.
Bitter. Sweet. I like it. Alot.
Jag valde rätt.