Den som inga trosor har.. är Hanna!

Shit, känner mig totalt splittrad inför morgondagen.
Vad ska man ha på sig?
Hur ska man se ut?

etc. etc. etc.

Tänk att ett vietnamesiskt (nej jag kan tamefan inte ens stava det)
nyår ska vara så speciellt? ;P

Åt kronärtskocka ikväll, undra om den var bra.
Känner mig lite bajsnödig men ändå inte.

Om jag ska fira nyår imorgon har jag inte tid att sitta här
och uggla. Utan måste tvätta trosor.
Man vet aldrig var man kan hamna när vi snackar vietnamesiskt....

Näe, jag blir aldrig norrlänning

Jag klarade hemtentan.
GRYMT skönt.

Så otroligt skönt, kunder knappt föreställa mig hur skönt det faktiskt skulle kännas efteråt.
Nu är det bara en grej kvar. Domedagen på tisdag nästa vecka.
Jag är faktiskt nervös.
Riktigt nervös.
Tänk om det kommer gå åt helvete?

Jag hoppas bara inte det.
Ser fram emot nästa helg då det blir bowlingtime.
Jimmy försöker få mig att fatta att han kommer sopa banan
med mig, Sandy och Carlo.
Oj oj oj. Han kan ju tro det.

Annars så, idag har jag bara sökt exjobb. Eller bara, det är typ jävligt jobbigt.
Folk är så jäkla skumma när man ringer till dem.
1. De låter nyvakna
2. Det blir långa tysta pauser och man få ropa: "hallå?"
3. De har ingen aning om hur deras anläggning fungerar etc.


Det ska bli jävligt roligt att se vad jag och Carlo kan knapa ihop för exjobb.
Undra var vi kommer hamna?
Skulle inte förvåna mig om vi skulle hamna på Mittundervistetet i Sundsvall, då skulle Carlo få som han ville. HA HA HA.
I say never Norrland for me.

En något smått förvirrad Hanna

Jag tryckte på "Send a new mail" 2 gånger. Men ångrade mig 2 också.
Var så jävla nervös nyss när jag skulle skicka in svaren på hemtentamen. TÄNK OM DE INTE STÄMMER!!!`!?!??!?!?!?! VAFAN GÖR JAG DÅ?!?!?!?
Nej seriöst, jag är rädd på riktigt. Men bättre att skicka in något eller att inte skicka något alls.


Vad har hänt den senaste tiden?
Sorry att jag är så fruktansvärt jävla skitdålig på att skriva här.
Men jag ska bättre mig och tro mig, någongång ska det blir bättre.

Det händer inte allt för mycket här just nu, egentligen.
Om man ska dra en kamm över alltihopa. Eller det händer mycket i som
jag-har-inge-liv-mer-än-skolan.
Det kretsar välgit mycket runt där och jag och min grupp har idag mer eller mindre kommit underfund med att vår projektbeställare är en octopus.
De roliga är kanske att jag ser när Mary rör på sina armar runt huvudet och gör det där speciella lätet samtidigt.

Annars som sagt, händer inte mycket.
Hoppas på att få åka iväg till IKEA på fredag. Det vore grymt kul.
Komma bort lite, nu när jag inte kom till Linköping.
Sen är det sätta igång och plugga igen, till analyten och söka informations om projektet.
Jag hajar inte någonting känns det som.. Men imorgon ska jag också hinna ringa exjobbsnubbar.

Sen har jag världens jävla skit sträckning i övre lårets sida.
Hemskt jävla irriterande ont och jobbigt.
Känns så tråkigt att bli hejdad i tränadet hela tiden. Är det inte skolan så är det för jag har ont någonstans. Typ.
hahahaha. Nej kanske inte riktigt. Men det är mycket nu.
Inte mycket i som det händer roliga saker, utan bara rent generellt mycket som jag försökte beskriva ovan.

Lyckades jag? Vette fan.
Men det är bättre än ingenting alls eller hur?

Farrhim och jag

Kunde inte låta bli att lägga upp en gammal berättelse jag skrev på gymnasiet.
Det är en del stavfel här och var och den är skriven i både dåtid och nutid.
Men tror budskapet når fram iallafall ;-]

-----------------------

Farrhim och jag

Det var någon konstig känsla i luften på morgonen när jag genade igenom fotbollsplanen för att komma till skolgården.

Allt var inte som vanligt, höstdimman låg inte som den brukade, luften jag andades kändes tung och fylld av mörker.

Jag kastade en blick över hela skolgården för att se vilka som var där. De enda jag såg var Liselott och Tina som stod och tjuvrökte bakom husknuten och pratade om någon ny elev som var en ”jävla svartskalle”.

De tittade emot mig och hälsa, jag nickade tillbaka och fick ur mig ett litet ”tja”, så fortsatte jag in genom entrédörren.

Jag började närma mig skåphallen, det kunde man höra, av allt skrikande och pratande, all mobbing som pågick, den psykiska och den fysiska.

I skåphallen kunde man göra vad man ville, lärarna gick ändå aldrig dit, för de vågade inte. De var alldeles för rädda för att bemöta all ondska samlat på ett enda ställe.

Men idag ägde inte bara mobbingen rum i skåphallen, utan det var något annat i luften, som jag hade känt över fotbollsplanen. Någon slags oro, det var något som höll på att hända.

”ÖÖhhh, duu Steffe, har du hört vad som har hänt?” ropade Micke åt mig, när jag hade öppnat min skåpdörr, för att hänga in min jacka.

”Nej, jag har ingen aning, vad har hänt?” frågade jag.

Innan jag ens hade hunnit svara honom, så hade han försvunnit in i klassrummet. Jag stängde skåpsdörren och följde efter honom. Jag gick och satte mig på min plats längst bak i klassrummet vid fönstret.

Liselott och Tina slank ner vid bänkarna bakom mig.

”Har du hört att vi ska få en svartskalle i klassen?” frågade Liselott mig.

Jag vände mig om och såg att både hon och Tina hade fullt upp att tugga på ett jättestort tuggummi, och lägga ny läppglans på läpparna.

”Va? Ska vi få en ny i klassen?” frågade jag, alldeles hypnotiserad av att jag nu kunde spegla mig i deras läppglans.

”Ja, men herregud Stefan, du måste ju vara med lite, du är alltid så efter!” sade Tina till mig.

Precis då öppnades dörren till klassrummet, in kom vår klassföreståndare Stina, en rätt knubbig kvinna som alltid gick i kjol, och utsläppt långt, stripigt hår. Hon gick emot katedern med sin kaffekopp och sade ”Eftersom att allt på denna skola sprids så fort, så lär de flesta av er redan veta att Faruck, ska börja i våran klass, Faruck kan du komma in hit?”

En kort mörk liten pojke kom in, med mörkbruna ögon som nästan såg nästan svarta ut, och krulligt hår - som Micke kallade affrokrull.

Han såg så mycket yngre ut än alla andra, och han såg skrämd ut.

”Som sagt, det här är Faruck Mad i vecket, Faruck kan inte du berätta lite om ditt hemland?” frågade Stina.

Den lilla mörka pojken som stod framme vid tavlan svarade henne stammandes.

” Ja-ja-jag heter inte Fa, fa,fa -ruck Mad i vecket, jag heter Farrhim Madvecek, och Sv-sv-erige är mitt hemland, jag är uppväxt här, men mina föräldrar kommer ifrån Somalia.”

Stina ställde sig och granskade Farrhim, hon tittade sedan ut över klassen för att se om det fanns någon tom bänk där Farrhim kunde sitta.

”Jaha, men då kan du Farrhim, sätta dig bredvid pojken som sitter längst bak i klassrummet, han med ljust hår.”

Jag borde ha ropat att han kunde sitta på toaletten för där hörde han hemma vid skiten, men jag kunde det inte då, det var som om orden fastnade i halsen på mig.

Han såg så ledsen och rädd ut, och jag kände mig alldeles för svag för att säga ifrån, och nu på lektionen visste jag om att jag slapp reta honom. Men efter lektionen skulle jag bli tvungen.

När Farrhim började närma mig, så hörde jag att det viskades och fnittrades bakom mig, det var Liselott och Tina som förde sånt väsen. Micke slängde också en blick och flinade, ett sådant flin som bara han kan göra.

På lektionen skulle vi alla jobba två och två, och eftersom Farrhim var ny, så skulle han jobba med mig. Vi hade kul, vi skrattade tillsammans, och det var något strängt förbjudet i vår klass, alla nya som kom skulle mobbas ut.

Vid 09.00 rasten, gick jag ifrån Farrhim, jag visste att det var dags för tuffa gänget att uppfylla sin uppgift.

De trängde in Farrhim i ett hörn i skåphallen, killarna skötte den fysiska mobbningen, och tjejerna pysiska, det var de som slängde glåporden och klottrade ner skåpen.

Första dagen för Farrhim så hann Patrik, gängets ledare, knäcka näsbenet på honom. Jag gjorde ingeting, mer än att stå bredvid och titta på. Jag var för feg att rycka in, jag själv kunde ju bli slagen.

I slutet av dagen, gick jag och Micke hem ifrån skolan, vi hade en 30 minuters gångväg. Vi släpade fötterna i snön.

”Varför var du inte med idag när vi slog Farrhim?” frågade han.

Jag tittade ner i marken, jag gick i samma skor som jag hade haft i fjol, och de hade börjat spricka lite i sidorna.

”Jag förstår inte varför vi håller på såhär? Vad tjänar vi på att slå och göra folk illa?” svarade jag, med huvudet ner emot marken fortfarande.

”Du vet att du kommer få igen för det här va?” svarade han mig. ”Du kommer snart själv åka på en smäll, jag hörde att Patrik sa det idag.”

Jag lyssnade inte på vad han sa för något, jag kollade bara ut emot den kristallklara sjön.

”Kommer du ihåg när vi byggde kojan där borta vid vattnet? När vi skulle bygga en vattenrutschbana, ifrån den ner i vattnet, så vi slapp gå bort till stranden?”

Jag hörde att Micke skrattade till.

”Joo, jag kommer ihåg det. Och du tappade min pappas hammare i vattnet, joo det var härliga tider.”

”Varför är det inte så fortfarande? Varför måste vi alltid slåss, varför kan vi inte strunta i det?”

Micke svarade mig inte, jag antog att han inte hade något vettigt svar på den frågan.

Dagen därpå när jag kom till skolan, och satt mig vid min bänk. Så kom Patrik och satte sig bredvid mig.

”Fyfaan vad det är tacksamt att slå Farrhim!” sade han.

”Varför det då?” svarade jag.

”Eftersom att blåmärkena inte syns lika väl som det gör på vita killar.” skrattade han högt.

”Kan ni inte sluta slå honom? Han är rätt okej, ge honom en chans”

”Aldrig i livet!!!! Vafan är det med dig Stefan, du har ju blivit skitkonstig, akta så att inte du för göra honom sällskap i hörnet på rasterna!” skrek han, och gick därifrån.

Jag slog aldrig Farrhim, mer än en gång, och det var en kväll efter han hade haft saxofonspelning när han var påväg hem. Jag och tuffa gänget hade varit på ungdomsgården när vi såg honom.

Patrik och Markus hade flugit på honom och hållit fast honom.

”SLÅ HONOM STEFAN! GÖR DET NU! ANNARS KOMMER DU VARA DÖD!” skrek Patrik åt mig. Man kunde se hur Patriks kropp pulserade ut adrenalin.

Död, död, död, hade det ekat i mitt huvud. Jag kunde inget annat göra, antigen lydde jag de, eller så skulle de döda mig. Vid detta tillfälle valde jag att slå, slå allt vad jag hade.

De drog ner honom på knä, jag hade börjat sparka honom i huvudet och magen, tuffa gänget och jag hade beslutat att vi inte skulle sluta förrän han var död, då skulle vi begrava honom

så djupt att ingen skulle kunna finna honom.

Men vi blev stoppade den kvällen, och tur var väl det, för efter en halvtimmes sparkande och slående så kom det en hundägare. Då sprang vi därifrån, vi lämnade Farrhim kvar där på marken, och det hade börjat snöat. Jag tog flyktvägen över parken till en frostig busshållsplats, där ifrån kunde jag se Farrhim ligga i snön och jämra sig, han kröp till sin saxofon för att ge sitt huvud ett stöd. Hundägaren sprang fram, och försökte hjälpa honom, senare kom en ambulans och poliser.

Men då hade jag försvunnit därifrån, jag hade hunnit gå på bussen som gick hem emot mina kvarter.

Jag förstod att det jag hade gjort var fel, mycket fel.

Men samtidigt kunde jag inte hålla emot över all den beröm jag fick av Patrik den veckan, jag kände mig stolt.

En vecka efter den kvällen som Farrhim vart nedslagen så kom han tillbaka, jag förstod inte hur han vågade det. Men som vanligt så kom han fram och satte sig bredvid mig, han gav inte ens mig en ilsken blick, utan helt orörd satte han sig där.

Jag såg att han hade ont, men vad kunde jag göra?

Efter lektionen var det dags igen, han skulle få stryk. Patrik tog ta Farrhim i kläderna.

”Räcker det inte med stryk din lilla neger jävel?!” skrek han i ansiktet på Farrhim. ”Men visst din jävel, jag har inget emot att slå dig!”

Jag stod bakom och såg på, och nu kunde jag inte hålla emot längre, jag ville inte leda den passiva mobbingen.

”Patrik det räcker nu. Låt honom va! Rör du honom igen dödar jag dig!” skrek jag.

Micke vände sig om och tittade emot mig, jag såg vad hans ögon försökte säga åt mig, han bad mig att inte göra såhär. Men jag var tvungen, denna mobbing kunde inte fortsätta.

Patrik kom fram emot mig, höjde näven. Det bara small till, jag minns inget mer än att Micke ställt sig framför mig och försvarat mig.

Några minuter senare vaknade jag upp i soffan i lärarrummet, med huvudet uppböjt och papperstussar i båda näsborrarna. Blodet rann ner i strupen på mig, och jag fick kämpa emot för att inte kvävas.

Bredvid mig satt min lärare Stina och Micke.

”Är det ok? Vill du ha något och dricka?” frågade Stina.

Jag skakade på huvudet.

”Vad bra att du vakna, då kan jag återgå till min lektion” sa Stina och gick.

Jag satte mig upp, och lutade mig bakåt.

”Gör det ont?” frågade Micke.

”Ja, men bara lite” svarade jag, och hostade upp en boll av slem och blod.

”Du, tack förresten, jag såg att du försvarade mig. Om det inte vore för dig, hade jag kanske inte suttit här nu.”

Micke tittade ner på sin hand, han granskade sina spruckna nagelband, till sist sade han

”Jag skulle egentligen inte ha försvarat dig. Det är du själv som satt dig i den här situationen, och nu har jag också blivit en sådan som man slår på rasterna i hörnet av skåphallen. Du och jag kommer aldrig klara oss genom grundskolan levande, fattar du inte det?!”

Han tystnade, jag kunde inte förstå hur han kunde säga en sådan sak, eller hur jag skulle kunna svara på den. Vi hade ju varit bästa kompisar sedan vi var små, och gått igenom en massa kriser, klart vi skulle gå igenom denna också. Det var nog inte så farligt som vi trodde.

Vi satt tysta en stund, till slut så reste vi på oss och gick ut därifrån, Stina tyckte inte om att vi satt därinne själva, för vi kunde ju kanske ”råka” se ett prov och alla provsvaren.

Vi började gå hem, vi tyckte att det var lika bra, det var fredag, och vi hade inget mer att göra i skolan.

På vägen hem sade vi inget till varandra, vi gick båda mest och tittade ner i marken. Det enda vi sade till varandra var ett ”hejdå” när vi skiljdes åt.

Efter helgen var nästan allt som vanligt igen i skolan, förutom att jag inte hade någon annan att umgås med än Micke, och förhoppningsvis Farrhim.

Vi satt nu alla i klassrummet, och det var lika stökigt som vanligt.

Så öppnades plötsligt dörren till klassrummet, det var Stina som kom in. Hon kom gående med en kaffekopp i handen med sina läppstiftsmärken på och sade

”Ja, som ni ser är inte Farrhim här, han har bytt till en annan skola”

Jag tittade mot Patriks håll, jag såg att han log sitt självgoda leende, han hade fått sin vilja igenom. Det betydde mest otur för mig, för nu skulle jag och Micke bli hans offer.

Resten av terminen gick sådär för mig och Micke, varannan dag kom vi båda hem med knäckta näsben och blåtiror, och till slut, bestämde sig både mina föräldrar och Mickes för att vi skulle byta skola. Vid jultid hände detta, sista gången jag satte min fot i den skolan var några dagar innan avslutningen, då gick jag och hämtade mina gamla gympakläder i mitt skåp.

Jag fruktade över att gå in i skåphallen, men jag gjorde det ändå. Det gick bättre än vad jag hade väntat mig, ingen annan ifrån klassen hade varit där.

Några år senare öppnade jag av en händelse Aftonbladet, jag läste att en nazist hade blivit mördad av ett gäng invandrare vid en demonstration i Salem, och det hade varit Patrik. Jag vet inte om jag kan säga att det var rätt åt honom. Men jag hoppades att det var Farrhim som gav tillbaka.

Mina smaklökar

Jag vill smaka på dig igen
känna behaget mot tungspetsen.
Vibrationerna i kroppen
yrseln i skallen.

Du regnar iväg,
Regnet smakar beskt



det smakar alltid värst.

Ställ inte in P-brickan

Jag vill se dina ögon
parkera i min blick.
Du behöver inte
ställa P-brickan,
för hit kommer aldrig trafikpoliserna.

Tjodilahopp

Tentorna går det faktiskt bra med, känner mig nästan lite dum
när jag inte gjorde den ena tentan i måndags.
TÄNK OM JAG HADE KLARAT DEN?!

Nej men seriöst. Jag hade faktiskt inte gjort det.
Jag är jättenöjd med det jag har åstdakommit under dessa veckor.
Jävligt nöjd.
Att uttrycka sig som att jag är bäst är fan inte att ta i.

Jag är bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst.

Men vad är du?

Hur bra är bra?

Jag känner mig totalt slutkörd.
Inte kunde man tro att ja.. Jag skulle mäkta med att plugga till två tentor på mindre än en vecka.
Vilket jag inte heller gjorde, i fredags bestämde jag mig för att släppa den ena. Den som är imorgon, orkar verkligen inte.
Istället tog jag en paus i allt arbete och hjälpte mamma med en cheesecake och så kom Jimmy på besök och vi lagade mat åt mammis och pappis. Sen så igår så.. kom min brorsa och hans mö.
I say no more. Really, I don't.

Kl är 00.19, som sagt har jag vänt på dygnet.
Ska sätta mig och läsa igenom lite miljöskydd.
Sen ska jag sova, för att försöka pallra mig upp tidigt imorgon för
att gör ett försök att kunna somna imorgon kväll innan tentan.
Wish me luck, because I really need it.

Har: Lilla söta fröken Fräken, ifrån Fryken.
På huvudet.

Sen anropar jag Erik.
Lever du?

På återseende!

Nu knyts säcken ihop minsann!

Tanken igår slog mig att man egentligen bör knyta ihop säcken över vad som har hänt under året.
Detta skall ju givetvis göras på nyårsdagen, men eftersom att jag är lite segare än vanliga människor så tänkte jag gör det nu. Så här kl 09.44 på morgonen (shit, jag vet.. När var jag såhär vaken och såhär mycket uppe innan kl 12 slaget senast?)

Allt började i januari, skolan startade igen.
En samlad skara ifrån klassen drog sig mot annexet och såg rockbjörnarna trilla in till olika artister.
Mycket trevligt tänker ni nog nu ja, men jag ska säga dig att det var jävligt trevligt.
För självaste, självaste Winnerbäcken var ju där.
Jag vet inte hur många kort jag tog på honom, men det slutade med att jag tog kort på den stora tvskärmen som var uppsatt för oss som satt lite längre upp.
(Jag vet att det bara mesar som sitter, men typ ja.. ni vet).

Detta var också första gången jag stiftade bekantskap med Petter feat. Säkert! : Logiskt.
Så har den cirkulera i huvudet hela året, och den jag inte trött på den än.

Mer som hänt?

Kort därefter kom jag på att jag ville vara en smileygubbe på msn. Gärna suprised smile, dock lades denna dröm ned och finns enbart med på kort lite längre bak i i denna blogg.

Det var mycket i skolan, nya kurser startade.
Kurser som skulle bli en mardröm för Hanna. Inte på ett sätt att det skulle sätta käppar i hjulet för mig och resultaten skulle bli dåliga. Nej nej, tvärtom. Har aldrig haft så bra betyg genom en termin tidigare, fast jag har heller aldrig läst så jävla tråkiga kurser.
Rakt igenom hade jag A eller B. Helt stört, jag vet.


Därefter avlivades min lilla PippiSinny.
Jag saknar henne oerhört, men det som hände var det bästa.
Du finns i mitt hjärta, för alltid.

Livet fortsatte rulla på, började med något som kallas bioteknik. ÄNNU VÄRRE ÄN NÅGOT TIDIGARE! HATA.
Trodde det var fel på mig hela tiden för alla andra tyckte den var skitroligt den kursen.
Jag insåg ganska precis här att jag faktiskt valt fel program, ångrar mig så att jag inte valde maskin eller data istället.

Men ändra sig kan man inte göra nu!
Efter påsk började det hända grejer, jag träffade mannen i mitt liv (som jag trodde).
Åkte till Gnarp med klassen, fick en hemsk stämbandsinflammation.
Gick på antibiotika i flera veckor.
Missade valborg.

Men efter jag blev bra så blev det ett väldigt festande ett par veckor efteråt.
Neda fyllde år och jag hann både med att göra lokalpuben Kruthornet i Sollentuna samt Tyrrol på Gröna lund. I samband med lokalpuben i slutet av maj, gjordes årets första och sista rabarberpaj!

Sedan kom sommaren, sköna sköna juni.
Första veckan i juni var helt magisk.
Hängde med Bosse (Sandy-lito kom också! :]) till Sweden Rock Festivalen för att heja på deras band som var med i en tävling. Solen stekte, 30 graders värme. Det var hett.
Inte bara stämningen, utan även vädret. Man kunde nästan ta på det.
Vi kom ned torsdagskvällen och det var helt magiskt att komma in på festivalområdet och se Judas Priest köra breaking the law. Lampor i rött och blått, varmt.
Nej shit, det var grymt. Bästa festivalen jag varit på, ever.

De blev ett par trevliga dagar där nere i Sölvesborg/Ronneby/Kallinge.
Passade på att göra besök hos Cata och Anders och se deras lilla hus.
Grillning och potatissallad i plastmöbler mitt på tomten - svensk sommar, underbart.
Sen kom myggen. (också svensk sommar jag vet)

Kort därefter, vi pratar dagars mellan rum.. Så tog det slut.
Bosse och jag valde att gå skilda vägar.
Jag är mild när jag säger att jag var totalt förstörd.
Dock kunde inte detta hindra mig att dra mig ned 2 veckor i spaninen.
Där jag hann vara med att fira deras VM seger i fotboll, faktum är att jag hann fira semifinalen där nere också.
Det var dock jättevarmt och jag fick halsfluss de första dagarna.
Troligen berodde detta på Sweden Rock, blev mycket hell-tecken och skrik. Kanske..
Alkohol var nog kanske också med i bilden? Vad vet jag.

Sommaren fortsatte, den var egentligen hemsk.
Jag har aldrig haft så hemsk sommar i hela mitt liv.
Förutom att jag hade ett totalt brustet hjärta så blev Pontus biten i Värmland vid vårt sommarställe.
Han höll på att stryka med, men som tur var så klarade han sig. Och jag är enormt lycklig över det.
Jag minns fortfarande den natten mamma ringer hem till mig och säger:
kan jag få Pontus försäkringsnummer?
Mitt trasiga hjärta försökte pulsera normalt, men det gick inte.
Han fick gå med tratt ett tag, men det har blivit bra till slut.
Efter ett par operationer.

Sommaren tuffade på, brorsan var i Japan. Jag vattna växten. (Jo, han har EN levande växt).
Erik och jag somna in till plingandet av tvärbanan.
Jag drog till skolan, började förbereda datakursen som skulle göras om. Beställde resa till Dublin.
Såg Winnerbäcken IGEN!!! På Zinkendamm. Det spöregna, men jag och Sandy sken.
Med två okända människor drack vi insmugglat rödvin och var de mest högljudda och mest dansiga på hela planen.
Träffade min första blind-date. Ja jävlar, jag är glad att den var blind innan.
Riktigt BLIND. I say no more.

Träffade Johanna från Sweden Rock, vi gick ut en kväll i augusti. Total kaos.
Jag började sakna Bosse igen.
Fylle-sms.
Inget svar.
Mådde illa.
Nu efteråt har jag visst skickat till fel nummer.

Det fortsatte, OS började. Flopp flopp flopp.
Skolan började, datakursen började. Totalt trött på alla nya K-ingare.
September gick, kom på att jag skulle bli alkholist köpte vin kl 10 på morgonen och tvingade Neda dricka med mig.
Träffade min andra blind-date, och nu inser jag att jag aldrig mer ska gå på blinddate.
Men denna slutade dock ganska bra, fick en lilla menyn på Mcd innan kvällen var slut. (SCORE!)

Sedan kom oktober, kära oktober.
De var väl kanske inte direkt några överdrivna saker som hände här.
Mer än att jag fortfarande var lite depp och att en ny man kliver in i mitt liv.
November knackar på.
Jag hälsar den mer än gärna välkommen till mig.
Åker till Dublin, är där. Fantastiska dar.
Kanske de bästa på hela året om man ska vara helt ärlig.
Jag fyller år, mamma fyller år.

November inleds med att ett hemskt projektarbete i skolan avslutas, samt så avslutas november med att ett hemskt projekt påbörjas.

December kom sen.
TENTAÅNGEST! PROJEKTÅNGEST! JULKLAPPEÅNGEST!
Kanske är den sistnämnda ångesten den allra viktigaste av de tre.
Ja, herregud. Man måstevara mänskligt också.
Dock gick ena tentan bra, den andra har jag faktiskt inte fått svar på än.
Projekten gick också bra, de blev godkända iallafall mer begär jag inte. För de var hemska.

Sedan kom julen.
Pappa var tomte, i masken man inte kan andas i.
Julklappsutdelningen var som vanligt.
kanske inte de roligaste klapparna men kanske mest användbara.
De blev mest pengar, tråkigt jag vet.
Men pengar är ju bra? Eller?

Sedan så blev det sådär lite halvinpulsivt en resa ned i Sverige för att fira nyår.
Med Jimmy, som plåstrar ihop mitt hjärta.

Jag har lite svårt faktiskt att inse och acceptera att jag träffat någon
som jag tycker om.
och som tycker om mig.

Det känns som hela året har det hänt så jäklans mycket.
Jag vet inte hur många antibiotikakurer jag ätit, hur mycket jag gråtit och skrattat.
Pluggat, skrivit, tvättat, städat (ok, städa har jag nog tammefan inte gjort så jävla mycket).

2008 är Stockholmarnas år.
2008 ät inte mitt år.
Jag är glad att det är över,
och hoppas på ett riktigt grymt 2009.

Tack.

Sisådär 7 dagar in på 2009

Helt jävla hystieriskt mycket att göra.
Men så blir det, när man är L-A-T!!

Morgen morgen nür nicht heute sagen alle faulen leute.
Ja jävlar vad min gamla tyska/engelskalärare hade rätt om mig.
Hur fasiken kan man skjuta upp att plugga inför tenta såhär tätt inpå?
Shame on me, really shame on me.
Men så kan det gå när inte haspen är på!

Usch va mycket ordvitsar jag kommer med :[
Börjar bli sådär äcklig, ja ni vet.. Äcklig.

Det blev trots allt ett väldigt trevligt nyår.
Kanske är det bra att gå in med låga förhoppningar och sedan bli positivt överraskad?
Men det var grymt trevligt iallafall, dock blev det kanske lite väl mycket mat för min del.
Inte med dricka dock! ;]
Men vi visst ser vi ut som ett ganska glatt gäng ändå?





Jag får väl önska er som jag missat att önska en god fortsättning.
Och jag hoppas för eran del att ni inte sitter och tråkar med tentaplugg såhär
dagarna innan julen och nyår sakta börjar tvina bort in i januarimånaden.
Snart ska julgranen ut också.

Den här tiden på året, är alltid lite vemodig..