Farrhim och jag

Kunde inte låta bli att lägga upp en gammal berättelse jag skrev på gymnasiet.
Det är en del stavfel här och var och den är skriven i både dåtid och nutid.
Men tror budskapet når fram iallafall ;-]

-----------------------

Farrhim och jag

Det var någon konstig känsla i luften på morgonen när jag genade igenom fotbollsplanen för att komma till skolgården.

Allt var inte som vanligt, höstdimman låg inte som den brukade, luften jag andades kändes tung och fylld av mörker.

Jag kastade en blick över hela skolgården för att se vilka som var där. De enda jag såg var Liselott och Tina som stod och tjuvrökte bakom husknuten och pratade om någon ny elev som var en ”jävla svartskalle”.

De tittade emot mig och hälsa, jag nickade tillbaka och fick ur mig ett litet ”tja”, så fortsatte jag in genom entrédörren.

Jag började närma mig skåphallen, det kunde man höra, av allt skrikande och pratande, all mobbing som pågick, den psykiska och den fysiska.

I skåphallen kunde man göra vad man ville, lärarna gick ändå aldrig dit, för de vågade inte. De var alldeles för rädda för att bemöta all ondska samlat på ett enda ställe.

Men idag ägde inte bara mobbingen rum i skåphallen, utan det var något annat i luften, som jag hade känt över fotbollsplanen. Någon slags oro, det var något som höll på att hända.

”ÖÖhhh, duu Steffe, har du hört vad som har hänt?” ropade Micke åt mig, när jag hade öppnat min skåpdörr, för att hänga in min jacka.

”Nej, jag har ingen aning, vad har hänt?” frågade jag.

Innan jag ens hade hunnit svara honom, så hade han försvunnit in i klassrummet. Jag stängde skåpsdörren och följde efter honom. Jag gick och satte mig på min plats längst bak i klassrummet vid fönstret.

Liselott och Tina slank ner vid bänkarna bakom mig.

”Har du hört att vi ska få en svartskalle i klassen?” frågade Liselott mig.

Jag vände mig om och såg att både hon och Tina hade fullt upp att tugga på ett jättestort tuggummi, och lägga ny läppglans på läpparna.

”Va? Ska vi få en ny i klassen?” frågade jag, alldeles hypnotiserad av att jag nu kunde spegla mig i deras läppglans.

”Ja, men herregud Stefan, du måste ju vara med lite, du är alltid så efter!” sade Tina till mig.

Precis då öppnades dörren till klassrummet, in kom vår klassföreståndare Stina, en rätt knubbig kvinna som alltid gick i kjol, och utsläppt långt, stripigt hår. Hon gick emot katedern med sin kaffekopp och sade ”Eftersom att allt på denna skola sprids så fort, så lär de flesta av er redan veta att Faruck, ska börja i våran klass, Faruck kan du komma in hit?”

En kort mörk liten pojke kom in, med mörkbruna ögon som nästan såg nästan svarta ut, och krulligt hår - som Micke kallade affrokrull.

Han såg så mycket yngre ut än alla andra, och han såg skrämd ut.

”Som sagt, det här är Faruck Mad i vecket, Faruck kan inte du berätta lite om ditt hemland?” frågade Stina.

Den lilla mörka pojken som stod framme vid tavlan svarade henne stammandes.

” Ja-ja-jag heter inte Fa, fa,fa -ruck Mad i vecket, jag heter Farrhim Madvecek, och Sv-sv-erige är mitt hemland, jag är uppväxt här, men mina föräldrar kommer ifrån Somalia.”

Stina ställde sig och granskade Farrhim, hon tittade sedan ut över klassen för att se om det fanns någon tom bänk där Farrhim kunde sitta.

”Jaha, men då kan du Farrhim, sätta dig bredvid pojken som sitter längst bak i klassrummet, han med ljust hår.”

Jag borde ha ropat att han kunde sitta på toaletten för där hörde han hemma vid skiten, men jag kunde det inte då, det var som om orden fastnade i halsen på mig.

Han såg så ledsen och rädd ut, och jag kände mig alldeles för svag för att säga ifrån, och nu på lektionen visste jag om att jag slapp reta honom. Men efter lektionen skulle jag bli tvungen.

När Farrhim började närma mig, så hörde jag att det viskades och fnittrades bakom mig, det var Liselott och Tina som förde sånt väsen. Micke slängde också en blick och flinade, ett sådant flin som bara han kan göra.

På lektionen skulle vi alla jobba två och två, och eftersom Farrhim var ny, så skulle han jobba med mig. Vi hade kul, vi skrattade tillsammans, och det var något strängt förbjudet i vår klass, alla nya som kom skulle mobbas ut.

Vid 09.00 rasten, gick jag ifrån Farrhim, jag visste att det var dags för tuffa gänget att uppfylla sin uppgift.

De trängde in Farrhim i ett hörn i skåphallen, killarna skötte den fysiska mobbningen, och tjejerna pysiska, det var de som slängde glåporden och klottrade ner skåpen.

Första dagen för Farrhim så hann Patrik, gängets ledare, knäcka näsbenet på honom. Jag gjorde ingeting, mer än att stå bredvid och titta på. Jag var för feg att rycka in, jag själv kunde ju bli slagen.

I slutet av dagen, gick jag och Micke hem ifrån skolan, vi hade en 30 minuters gångväg. Vi släpade fötterna i snön.

”Varför var du inte med idag när vi slog Farrhim?” frågade han.

Jag tittade ner i marken, jag gick i samma skor som jag hade haft i fjol, och de hade börjat spricka lite i sidorna.

”Jag förstår inte varför vi håller på såhär? Vad tjänar vi på att slå och göra folk illa?” svarade jag, med huvudet ner emot marken fortfarande.

”Du vet att du kommer få igen för det här va?” svarade han mig. ”Du kommer snart själv åka på en smäll, jag hörde att Patrik sa det idag.”

Jag lyssnade inte på vad han sa för något, jag kollade bara ut emot den kristallklara sjön.

”Kommer du ihåg när vi byggde kojan där borta vid vattnet? När vi skulle bygga en vattenrutschbana, ifrån den ner i vattnet, så vi slapp gå bort till stranden?”

Jag hörde att Micke skrattade till.

”Joo, jag kommer ihåg det. Och du tappade min pappas hammare i vattnet, joo det var härliga tider.”

”Varför är det inte så fortfarande? Varför måste vi alltid slåss, varför kan vi inte strunta i det?”

Micke svarade mig inte, jag antog att han inte hade något vettigt svar på den frågan.

Dagen därpå när jag kom till skolan, och satt mig vid min bänk. Så kom Patrik och satte sig bredvid mig.

”Fyfaan vad det är tacksamt att slå Farrhim!” sade han.

”Varför det då?” svarade jag.

”Eftersom att blåmärkena inte syns lika väl som det gör på vita killar.” skrattade han högt.

”Kan ni inte sluta slå honom? Han är rätt okej, ge honom en chans”

”Aldrig i livet!!!! Vafan är det med dig Stefan, du har ju blivit skitkonstig, akta så att inte du för göra honom sällskap i hörnet på rasterna!” skrek han, och gick därifrån.

Jag slog aldrig Farrhim, mer än en gång, och det var en kväll efter han hade haft saxofonspelning när han var påväg hem. Jag och tuffa gänget hade varit på ungdomsgården när vi såg honom.

Patrik och Markus hade flugit på honom och hållit fast honom.

”SLÅ HONOM STEFAN! GÖR DET NU! ANNARS KOMMER DU VARA DÖD!” skrek Patrik åt mig. Man kunde se hur Patriks kropp pulserade ut adrenalin.

Död, död, död, hade det ekat i mitt huvud. Jag kunde inget annat göra, antigen lydde jag de, eller så skulle de döda mig. Vid detta tillfälle valde jag att slå, slå allt vad jag hade.

De drog ner honom på knä, jag hade börjat sparka honom i huvudet och magen, tuffa gänget och jag hade beslutat att vi inte skulle sluta förrän han var död, då skulle vi begrava honom

så djupt att ingen skulle kunna finna honom.

Men vi blev stoppade den kvällen, och tur var väl det, för efter en halvtimmes sparkande och slående så kom det en hundägare. Då sprang vi därifrån, vi lämnade Farrhim kvar där på marken, och det hade börjat snöat. Jag tog flyktvägen över parken till en frostig busshållsplats, där ifrån kunde jag se Farrhim ligga i snön och jämra sig, han kröp till sin saxofon för att ge sitt huvud ett stöd. Hundägaren sprang fram, och försökte hjälpa honom, senare kom en ambulans och poliser.

Men då hade jag försvunnit därifrån, jag hade hunnit gå på bussen som gick hem emot mina kvarter.

Jag förstod att det jag hade gjort var fel, mycket fel.

Men samtidigt kunde jag inte hålla emot över all den beröm jag fick av Patrik den veckan, jag kände mig stolt.

En vecka efter den kvällen som Farrhim vart nedslagen så kom han tillbaka, jag förstod inte hur han vågade det. Men som vanligt så kom han fram och satte sig bredvid mig, han gav inte ens mig en ilsken blick, utan helt orörd satte han sig där.

Jag såg att han hade ont, men vad kunde jag göra?

Efter lektionen var det dags igen, han skulle få stryk. Patrik tog ta Farrhim i kläderna.

”Räcker det inte med stryk din lilla neger jävel?!” skrek han i ansiktet på Farrhim. ”Men visst din jävel, jag har inget emot att slå dig!”

Jag stod bakom och såg på, och nu kunde jag inte hålla emot längre, jag ville inte leda den passiva mobbingen.

”Patrik det räcker nu. Låt honom va! Rör du honom igen dödar jag dig!” skrek jag.

Micke vände sig om och tittade emot mig, jag såg vad hans ögon försökte säga åt mig, han bad mig att inte göra såhär. Men jag var tvungen, denna mobbing kunde inte fortsätta.

Patrik kom fram emot mig, höjde näven. Det bara small till, jag minns inget mer än att Micke ställt sig framför mig och försvarat mig.

Några minuter senare vaknade jag upp i soffan i lärarrummet, med huvudet uppböjt och papperstussar i båda näsborrarna. Blodet rann ner i strupen på mig, och jag fick kämpa emot för att inte kvävas.

Bredvid mig satt min lärare Stina och Micke.

”Är det ok? Vill du ha något och dricka?” frågade Stina.

Jag skakade på huvudet.

”Vad bra att du vakna, då kan jag återgå till min lektion” sa Stina och gick.

Jag satte mig upp, och lutade mig bakåt.

”Gör det ont?” frågade Micke.

”Ja, men bara lite” svarade jag, och hostade upp en boll av slem och blod.

”Du, tack förresten, jag såg att du försvarade mig. Om det inte vore för dig, hade jag kanske inte suttit här nu.”

Micke tittade ner på sin hand, han granskade sina spruckna nagelband, till sist sade han

”Jag skulle egentligen inte ha försvarat dig. Det är du själv som satt dig i den här situationen, och nu har jag också blivit en sådan som man slår på rasterna i hörnet av skåphallen. Du och jag kommer aldrig klara oss genom grundskolan levande, fattar du inte det?!”

Han tystnade, jag kunde inte förstå hur han kunde säga en sådan sak, eller hur jag skulle kunna svara på den. Vi hade ju varit bästa kompisar sedan vi var små, och gått igenom en massa kriser, klart vi skulle gå igenom denna också. Det var nog inte så farligt som vi trodde.

Vi satt tysta en stund, till slut så reste vi på oss och gick ut därifrån, Stina tyckte inte om att vi satt därinne själva, för vi kunde ju kanske ”råka” se ett prov och alla provsvaren.

Vi började gå hem, vi tyckte att det var lika bra, det var fredag, och vi hade inget mer att göra i skolan.

På vägen hem sade vi inget till varandra, vi gick båda mest och tittade ner i marken. Det enda vi sade till varandra var ett ”hejdå” när vi skiljdes åt.

Efter helgen var nästan allt som vanligt igen i skolan, förutom att jag inte hade någon annan att umgås med än Micke, och förhoppningsvis Farrhim.

Vi satt nu alla i klassrummet, och det var lika stökigt som vanligt.

Så öppnades plötsligt dörren till klassrummet, det var Stina som kom in. Hon kom gående med en kaffekopp i handen med sina läppstiftsmärken på och sade

”Ja, som ni ser är inte Farrhim här, han har bytt till en annan skola”

Jag tittade mot Patriks håll, jag såg att han log sitt självgoda leende, han hade fått sin vilja igenom. Det betydde mest otur för mig, för nu skulle jag och Micke bli hans offer.

Resten av terminen gick sådär för mig och Micke, varannan dag kom vi båda hem med knäckta näsben och blåtiror, och till slut, bestämde sig både mina föräldrar och Mickes för att vi skulle byta skola. Vid jultid hände detta, sista gången jag satte min fot i den skolan var några dagar innan avslutningen, då gick jag och hämtade mina gamla gympakläder i mitt skåp.

Jag fruktade över att gå in i skåphallen, men jag gjorde det ändå. Det gick bättre än vad jag hade väntat mig, ingen annan ifrån klassen hade varit där.

Några år senare öppnade jag av en händelse Aftonbladet, jag läste att en nazist hade blivit mördad av ett gäng invandrare vid en demonstration i Salem, och det hade varit Patrik. Jag vet inte om jag kan säga att det var rätt åt honom. Men jag hoppades att det var Farrhim som gav tillbaka.