Jag lovar, att jag växer upp. Någongång.

Jag läste en artikel idag. Eller det var kanske mer en krönika. Den kändes så fantastiskt på nå sätt men ändå så vemodig och olycksam.

Det handlade om tjejen som skrev krönikan. Det handlade om att hon hade gått hem med en kille ifrån en fest, en kille som hon känt ett tag. De gick hem till honom, hon vaknar på morgonen och känner smaken av mojitos socker på läpparna och lukten av alkohol och sex.
Hon känner att han inte vill att hon ska vara där - egentligen.
Så hon går därifrån och de ses igen för att upprepa allt.

Hon beskriver att det var precis där som hennes hjärta blev stulet.
Och att hon målade in sig själv i ett typ av hörn, det var hon som skapade illamåendet.
Det är hon som var skälet till att hon var fast i honom, stalkade honom och kunde inte släppa honom i flera år.

Hennes fråga eller påstående var; Jag är inte 25 längre.
Det var även dem orden som prydde som rubrik för allt.

Jag vet inte om det där är att vara 25 faktiskt. Pja, det är väl i tonåren det egentligen händer. Allt det där. Jag var med om det, var du?

Jag känner att det här inlägget kanske mest av allt bara betyder ingenting och ÄR flum. Men jag känner att, det är alldeles för längesedan som jag skrev något här och nu vill jag bara sitta och ordbajsar. Rakt ut i cyberspace!

Nej men vad jag egentligen ville komma till var att; Att förlora sig själv på det sättet som kvinnan gör i 25 års åldern är det riktigt ok?
Jag tycker det är skitsvårt att veta när det är dags att vara vuxen men samtidigt vara ung.
Det är ju som exempelvis arbete, det jag har nu är egentligen ämnat för någon mycket äldre, mogen. Men det är ju inte jag? Tycker inte jag iallafall. Vilket gör det svårt att förhålla sig till allting. Är jag vuxen nu eller är jag ung och kan göra vad jag vill?

NÄR börjar saker och ting synas.
Synas som i mer, granska eller dömma.
När börjar folk dömma en för sina val?

Jag saknar tonåren helt enkelt, längtan att få försvinna härifrån.
Då ingen egentligen inte brydde sig. Ju mer problem desto bättre!
Allt i livet var så jävla dåligt där och då. Men fyfan va bra man hade det.
Det var de enda som var viktigt och det brustna hjärtat.
Känslan att aldrig mer kunna leva utan just "han". Lyssna på Håkan Hellström, Broder Daniel och allt som hörde till. Randiga strumpbyxor, svarta kjolar.

Jag vill vara ung ett tag till. Så, granska mig inte.. inte ännu. Ge mig tills efter 25, som tjejen i krönikan. Så lovar jag, att jag växer upp.