Bekännelse

Okej, jag måste komma med en bekännelse.

I onsdags skulle jag gå och handla hem mat på konsum. Allt var som vanligt, jag plockade ur mitt leg och bankautomatkort och stoppade ner de i vänster ficka tillsammans med en 100 -lapp som jag skulle använda om det var fel på kortappraturen (det brukar vara det). Så går jag till Konsum, det var varmt ute, jag var svartklädd.
När jag börjar närma mig så kommer en man cyklandes förbi mig och visslar, han bär en äggskalsfärgad cykelhjälm och rosa blommiga cykelbyxor som slutade vid knävecken.
Jag tänkte inte mer på det, utan jag bara ignorerade det. (Efter en tid i värmland förstår ni nog varför..)
Så kommer jag in på konsum, kollar i vänsterfickan säkert 10 ggr så jag inte tappat mina kort och pengar.
Går förbi mjölkdisken och hör hur mannen med äggskalshjälmen och rosa blommor byxor närmar sig genom att han går och visslar. (Jag hatar när folk visslar).
Men så fortsätter jag ner till frysdisken och kommer plötsligt på att; Visst fan. Mjölken..
Jag vänder hastigt och går tillbaka och ser då en 100 lapp ligga på golvet. I ren panik så böjer jag med ner och plockar upp den snabbt som ögat och håller den i handen hårt. Alla möjliga scenarion passerar genom hjärnan, en mening som går runt hela tiden är: TÄNK OM JAG INTE HADE GÅTT TILLBAKA FÖR ATT HÄMTA MJÖLK DÅ HADE JAG TAPPAT 100 KR!!!?!?!!

Jag möter mannen i äggskalshjälmen igen, jag märker hur han går och letar efter något, men jag orkar inte bry mig. Han visslade ju, eller hur? Jag gillar inte när folk visslar därför har jag rätt att ignorera honom. Jag börjar gå emot godishyllan då jag känner med höger handen att 100lappen jag hade i vänster fickan faktiskt ligger kvar. Men vems 100 lapp är det då jag har i handen?!
Jag visste nog hela tiden att det var han i äggskalsfärgade hjälmens 100 lapp, men jag ville mest bara inte erkänna det för mig själv. Så börjar jag gå emot kassan, helt plötsligt börjar hjärta dunka 300000 slag i sekunden och jag känner bara att jag måste FORT ut härifrån. Jag betalar, och ser sedan mannen med äggskalshjälmen komma emot mig till kassan och säga till kassörskan; Jag måste ha tappat 100 lappen någonannanstans jag hittar den inte..
När jag packar ner mina saker kan jag se hur hans bananer på andra sidan ligger och väntar på att bli betalda. Jag ler lite mot mig själv, fan va bra. Mitt nya leg är ju faktiskt till hälften betalt nu. På vägen hem kommer en cykel förbi mig, det är han med äggskalshjälmen och blommiga cykelbyxor. Nu visslar han inte längre, rätt åt honom.


Så det var min historia. Som sagt, jag hitta en 100 lapp.. det började väldigt oskyldigt som i ; den var ju min? Till; jag snodde den.

Men det värsta var nog dagarna efter, närmare bestämt igår. Så skulle jag återigen gå till Konsum för att fylla på mitt skafferi. Hela dagen så drog jag mig för att gå dit. Men till slut gjorde jag det. Jag fick för mig attde som arbetade där hade sett mig på övervakningskamera och att de skulle spärra in mig om jag kom dit igen.
Men jag bestämde mig för att; hur fan skulle de kunna göra det?

Så jag gick, när jag kom dit såg jag att Christer satt i kassan. Min käre scoutkamrat. Då kände jag en lättnad. Han kan ju inte sätta fast mig, jag är ju scout förfan. Exakt så tänkte jag när jag gick in. Jag plockade på mig det jag skulle ha, och går mot kassorna. Säger hej till Christer, han säger hej till mig. Återigen känner jag hur hjärtat bankar i över 300000 slag/sek och jag känenr hur jag bara blir mer och mer stressad. Och att jag blir rödare o rödare. Jag märker att han ser att jag blir rödare o rödare. När jag började plocka ner sakerna märker jag hur han vill starta en konversation med mig, men jag hade inte syfte att stå där och prata, utan det är att bara ta mig ur konsumaffären utan att bli påkommen att jag snodde 100 lappen.
Jag säger bara hejdå.

Sedan slår tanken mig: NU tror säkert han, att jag blev röd av att jag var generad. Och att jag är intresserad av honom..

Somliga straffar Gud, nästan direkt. I detta fall var det mig?