Idag efter universitetet stängde sina juridik-dörrar för mig så åkte jag ganska omgående med buss 70 till KI.
Och eftersom jag skulle spendera de närmsta timmarna själv, så försattes jag i trans och börja tänka. Tänka på allt. Jag har speciellt en i min bekantskapskrets som brukar tänka. Men han tänker inte på det där viset som vi andra göra, utan han tänker större. Varför blev mitt liv så här? Varför gjorde jag de där valen när jag var yngre?
Egentligen gillar jag inte tänka på sådant, för det finns alltid val man har gjort som man kanske är mindre stolt över alternativt att det ligger mycket ledsamma saker bakom. Det finns också stunder då man gjort val för glädje, men tyvärr så syns alltid det svarta igenom.
Men under min 20 minuters långa bussresa, så förutom att jag tänkte: Shit tog jag rätt buss nu? Så kom jag faktiskt fram till flera olika saker. Jag trodde ALDRIG att jag skulle börja läsa juridik på riktigt. Alltså då menar jag seriöst juridik. Jag trodde inte heller att jag skulle läsa ÄNNU MER seriös juridik. Förutom att jag börjat med det, kom jag fram till andra saker när jag väl kom till gymmet och rodde.
Nu är det verkligen på allvar. Allting.
I bakhuvud hörde jag Söndermarken spelas med versen:
"vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började"
Dessa ord, beskriver för mig just nu en väldigt viktig sak. Jag har ingen återvändo längre. Inga återvändsgränder. Det fanns en gång där jag kunde vända, men det är försent. Nu är jag snart klar med allting, eller jag är klar med den delen som heter "studier och väx upp”. En del av de där diagramkakorna som MS Office har designat så snyggt nu i Office 07.
Jag tror inte man faktiskt tänker på det. Men vad skolan formar oss och vad viktig den är. Jag satt där och rodde, och kunde då minnas de där dagarna när jag gick på högstadiet, fan vad jag hatade engelska. Jag hade en hemsk lärare i det. Inte hemsk som i dum, utan hemsk som i förjävligt jobbig att försöka få mig tycka om saker som jag faktiskt inte gjorde.
Just precis då, när hon tjatade. Kunde det ha blivit en Bowling for Coloumbine. Pga. Allt jävla tjat.
Men när jag ser på det såhär, ca 10 år senare. Så, kanske jag borde vara tacksam över det hon gjorde. Utan henne och det där tjatet hade jag nog aldrig suttit med engelska kunskaper idag. Men förutom det, så lärde hon mig att tvinga mig igenom saker som också är mycket viktiga för att kunna lyckas här i livet.
Synd bara att det inte var hon som hjälpte mig med motivationen, men den personen träffade jag mycket senare i mitt liv.
Ja personen som lärde mig att hitta motivationen hittade jag på gymnasiet. Hans totala blåsthet fick mig att tänka: Shit Hanna. Bli vad som helst, men inte som honom. Han gav mig en motivation, som gjorde att jag tog valet att söka till universitetet i Karlstad.
Nu är vi åter inne på det här med att vända. Jag vågade göra chansningar, och framförallt jag vågade ta dem.
Detta berodde antagligen mycket på att jag kunde återvända, börja om på ny kula. För jag hade min plattform; 12 år i svenska skolväsendet.
Jag valde återvändsgränden.
Nu såhär 4 år senare, har det funnits mängder av återvändsgränder där en liten snuskgubbe har stått med polkagrisklubbor och försökt att locka in mig i många mörka hörn. Det är bara det; att jag inte gillar polkagrissmak. Istället fortsatt vandra på min väg.
Ja, så nu står jag här. Formad av svenska skolväsendet, utan någon återvändsgräns kvar. Har jag blivit bra? Har jag blivit som dem ville?
Ja för fan, jag sitter ju här och ror efter mina 5 första timmar inom juridik.
Och eftersom jag skulle spendera de närmsta timmarna själv, så försattes jag i trans och börja tänka. Tänka på allt. Jag har speciellt en i min bekantskapskrets som brukar tänka. Men han tänker inte på det där viset som vi andra göra, utan han tänker större. Varför blev mitt liv så här? Varför gjorde jag de där valen när jag var yngre?
Egentligen gillar jag inte tänka på sådant, för det finns alltid val man har gjort som man kanske är mindre stolt över alternativt att det ligger mycket ledsamma saker bakom. Det finns också stunder då man gjort val för glädje, men tyvärr så syns alltid det svarta igenom.
Men under min 20 minuters långa bussresa, så förutom att jag tänkte: Shit tog jag rätt buss nu? Så kom jag faktiskt fram till flera olika saker. Jag trodde ALDRIG att jag skulle börja läsa juridik på riktigt. Alltså då menar jag seriöst juridik. Jag trodde inte heller att jag skulle läsa ÄNNU MER seriös juridik. Förutom att jag börjat med det, kom jag fram till andra saker när jag väl kom till gymmet och rodde.
Nu är det verkligen på allvar. Allting.
I bakhuvud hörde jag Söndermarken spelas med versen:
"vi satte båtarna i bäcken
såg dom flyta in i tunneln
kanske vidare mot Vättern
och kanalen ut till Nordsjön
över vågorna mot Irland
ut på havet och sen blåsa
iväg och aldrig komma tillbaka
mer till bäcken
där det började"
Dessa ord, beskriver för mig just nu en väldigt viktig sak. Jag har ingen återvändo längre. Inga återvändsgränder. Det fanns en gång där jag kunde vända, men det är försent. Nu är jag snart klar med allting, eller jag är klar med den delen som heter "studier och väx upp”. En del av de där diagramkakorna som MS Office har designat så snyggt nu i Office 07.
Jag tror inte man faktiskt tänker på det. Men vad skolan formar oss och vad viktig den är. Jag satt där och rodde, och kunde då minnas de där dagarna när jag gick på högstadiet, fan vad jag hatade engelska. Jag hade en hemsk lärare i det. Inte hemsk som i dum, utan hemsk som i förjävligt jobbig att försöka få mig tycka om saker som jag faktiskt inte gjorde.
Just precis då, när hon tjatade. Kunde det ha blivit en Bowling for Coloumbine. Pga. Allt jävla tjat.
Men när jag ser på det såhär, ca 10 år senare. Så, kanske jag borde vara tacksam över det hon gjorde. Utan henne och det där tjatet hade jag nog aldrig suttit med engelska kunskaper idag. Men förutom det, så lärde hon mig att tvinga mig igenom saker som också är mycket viktiga för att kunna lyckas här i livet.
Synd bara att det inte var hon som hjälpte mig med motivationen, men den personen träffade jag mycket senare i mitt liv.
Ja personen som lärde mig att hitta motivationen hittade jag på gymnasiet. Hans totala blåsthet fick mig att tänka: Shit Hanna. Bli vad som helst, men inte som honom. Han gav mig en motivation, som gjorde att jag tog valet att söka till universitetet i Karlstad.
Nu är vi åter inne på det här med att vända. Jag vågade göra chansningar, och framförallt jag vågade ta dem.
Detta berodde antagligen mycket på att jag kunde återvända, börja om på ny kula. För jag hade min plattform; 12 år i svenska skolväsendet.
Jag valde återvändsgränden.
Nu såhär 4 år senare, har det funnits mängder av återvändsgränder där en liten snuskgubbe har stått med polkagrisklubbor och försökt att locka in mig i många mörka hörn. Det är bara det; att jag inte gillar polkagrissmak. Istället fortsatt vandra på min väg.
Ja, så nu står jag här. Formad av svenska skolväsendet, utan någon återvändsgräns kvar. Har jag blivit bra? Har jag blivit som dem ville?
Ja för fan, jag sitter ju här och ror efter mina 5 första timmar inom juridik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar