Du gick visst för en liten stund sedan. Du kysste mig och sa hejdå älskling, vi syns imorgon. Hela min kropp skrek. Jag visste att du inte menade någonting.Eller, någonting menade du, men inte det du sa.
Jag har tänkt på det här, på oss.
Det kanske är bra om vi sätter punkten här. Låter oss båda gå vidare med våra liv. För jag känner att det inte är det här jag vill. Jag vill något större. Det är något, som du inte kan ge mig. Inte här och nu.
Jag älskar ditt leende, ditt skratt, dina ögon. Jag älskar ditt sätt att se på mig, hålla min hand, hålla om mig. Men jag älskar inte dig.
Det är inte det att jag inte tycker om dig. Jag tycker om dig så väldigt mycket, men inte på det sättet. Inte på det sättet som får mina knän svaga och får benen kännas som ett par kokta spagetti, eller att de kittlas i magen.
Jag tror det kanske är så att vi båda lever i en varsin värld. Att vi inte har någon gemensam dröm, inte i den verkliga världen eller där vi vill vara. Kanske är det de som hindrar oss? Eller kanske inte?
Det enda jag kan konstatera är att, jag förstår inte hur jag kan ha överlevt de här 7 månaderna. På lördag är det exakt 7 månader sedan. Jag som trodde att jag skulle dö, någonstans där direkt efter de första dagarna. Men jag lärde mig att leva med det, minnet av dig.
Just nu, trivs jag rätt bra med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar