Lisa och jag är de mest underliga.

Man skulle kunna tro att jag antingen skulle ligga och sova nu, duscha eller kanske tom. plugga.
Men nej, det gör jag inte.
Jag vet, jag är en sån olydlig flicka.

Men jag kunde inte låta bli att i mitt EOF sökande gå ut med Pontus.
Jag gick faktiskt en lång promenad, trots att jag fick dra åt jackan lite extra och dra ett ytterligare varv med halsduken runt ansiktet. Det blåste kallt.

Jag såg Lisa.
Lisa är en tjej som jag hade på scouterna när hon var lite yngre.
Jag tror att hon slutade när hon blev 14-15 år, vilket var tråkigt då alla som gick där var ett gäng och de slutade samtidigt.

Kan inte rå för det, men jag kan känna igen mig i Lisa så otroligt mycket.
Inte i utseendet, men kanske något i sättet.

Lisa var bäsa kompis med en tjej, de satt inprincip ihop.
Så satt de tillsammans till kompisen träffade en kille.
Lisa blev istället den tjejen som skrek och ville ha uppmärksamhet
men uppfattades bara som mest en rätt osäker tjej.
Sen nu har åren gått, Lisa har vuxit till sig men är fortfarande exakt lika bekväm som hon alltid har varit.

Nu undrar du säkert vad det är jag känner igen?
Mja, jag känner mest igen tillvägagångssättet för Lisa.
Känslan när ens bästa kompis lämnar en för en kille, och ropet på uppmärksamheten.
Jag har nog alltid varit den som vill ha mest uppmärksamhet på nå sätt, men samtidigt inte.
Uppmärksamheten ska inte vara genom att jag ska prata och synas utan att det ska vara på nå annat sätt som jag kanske inte ens kan förklara.
Nej, jag kan inte förklara det.

Det enda jag egentligen kan konstatera är att jag har blivit vuxen och att det här inlägget är jäkligt skumt.
Men vad gör det? Ibland måste man få filosofera om det mest underliga.