Idag var jag på min första exjobbsframläggning.
Det var Mary och Helen som höll i den.
Det kändes så jävla vemodigt att sitta där och se där presentera men samtidigt kände jag mig väldigt stolt.
Vemodet kom nog för att jaa.. det är faktiskt slut nu.
Det känns som tiden har gått så fort men samtidigt inte.
Stoltheten kom ifrån att jaa.. både Mary och Helen var så jääävla duktiga.
Ååh, mina två små ingenjörer.
Det är inte alltid man hittar guldkorn. Men jag har hittat minst två under den här utbildningen.
Med delade känslor så slutar det inte här.
Antagligen sitter vi tre tillbaka i skolbänken igen i höst.
Vi får väl se ;-]
Men det är inte lätt om man inte kan se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar